Kråkpost i december!

Vi fick lite av den där bästa formen av senhöst i alla fall. Den där marken är hård och frosten får allt att skimra; en november kall nog för att inte bli blöt så fort man tar i någonting ute och trattkantarellerna går att plocka så hårdfrusna att de skramlar i korgen – till fårens stora glädje.

Den höst som borde gå över i vinter … Idag snöar det, men enligt vädergissarna är chansen lite att den får ligga kvar.

Jag har börjat redigera manuset till sista delen i Norvalaserien.

Det är en fröjd att få respons från testläsare. Inte för att det är en hyllningskör, utan för att jag får se texten genom andras ögon och få syn på vad som kan göras bättre. Testläsare är oumbärliga!

En av alla bra saker med att ha flera personer som läser ens manus är att man blir påmind om hur olika alla läser. Du tror att du skrivit en berättelse, men det visar sig att du skrivit en för varje person som läser den.

En bok skapas i mötet mellan författare och läsare. Vilket är både magiskt och skrämmande – när du väl släppt en bok har du ingen makt över den längre.

På gång

Sent omsider har nu Vald av vilja lyckats anta formatet av e-bok.
Finns att köpa på t.ex. Bokus eller läsa via ljudbokstjänster.

Vald av vilja är tredje delen i Norvalaserien. Det är människornas bok och har därför en lite annan ton. Men även de måste få komma till tals, efter två böcker med rollen som vedersakare.

Första gången jag skrev om huvudpersonen Esmi, i Vald av Vargar, hade jag ingen aning om att hon skulle få en egen bok (mer eller mindre). Det är så jag föredrar att skapa: att låta det ske.
Esmi var annorlunda att skriva. Hon låg mig till en början inte lika nära som tidigare huvudpersoner. När vi skriver använder vi oss oundvikligt av oss själva i någon mån, och med henne var det inte lika tydligt vilken del av mig som jag öste ur. Kanske får hon stå för den delen av oss som vi måste förlåta.

Tips

Migrating
Maija Kauhanen, Johannes Geworkian Hellman

En vän tog med mig på konsert.

När hon frågade kände jag inte till duon, men presentationen – ett möte mellan två av de nordiska ländernas mest hyllade och aktiva folkmusiker ur den nya generationen. Maija Kauhanen

(Finland) och Johannes Geworkian Hellman (Sverige) är båda internationellt kända som artister med ett starkt personligt uttryck, och som virtuosa förnyare av sina respektive traditionella instrument, kantele och vevlira – fick mig att säga ja.

Vevlira har jag älskat sedan tonåren och kantele fick jag upp ögonen (och öronen) för under arbetet med Norvalaserien.

Det var en konsert som fick mig att rysa över hela kroppen. Ett citat från Esmeralda Moberg, Sveriges Radio P2, beskriver det på pricken:

”Den mäktiga kantele-valkyrian Maija Kauhanen, och den innerlige vevlire-magikern Johannes Geworkian Hellman flyger på sina två uråldriga instrument mot framtiden, upp i stjärnhimlen och rakt in i hjärtat”

Det är något speciellt med gamla instrument. Kanske är det en känsla av färdas långt, långt tillbaka i tiden och att musiken binder samman då med nu; gör historien lite mindre linjär. Nutiden kan vara ganska omagisk och att då få smaka på lite utav en tidsresa vidgar verkligheten.

Kantele är Finlands nationalinstrument och är över 2 000 år gammal.

De äldsta formerna av kantele har fem eller sex hästhårssträngar och en träkropp snidad ur ett stycke, medan moderna instrument kan ha fler strängar, av metall, och är byggd av flera delar.

Instrumentets tidiga historia hämtas från sägner inom finsk folkpoesi. I Kalevalaeposet var magikern Väinämöinen som konstruerade den första kantelen med käkbenet från en jättegädda och tagel från en trollhäst. Den alstrade musik som drog till sig skogens alla varelser trollbundna av dess välljud.

Vevliran har rötter så långt tillbaka som 1100-talet, en del daterar det ända till 900-talet. Den kan påminna om nyckelharpan, men istället för använda stråke uppstår ljudet av att ett hartsat hjul, som drivs av en vev, gnids mot strängarna.

Termen vevlira myntades inte förrän 1967. Innan dess kallades den för lira. Bondlira och hjulgiga är andra namn.

Månadens art(er)

Duvhök Astur gentilis
Sparvhök Accipiter nisus

Att få syn på en rovfågel är alltid lite spännande. Kanske för att det är ovanligt. De som dödar är alltid färre än de som dödas

Hökarna är ändå en av de rovfåglar jag ser oftast, jämte ormvråk och tornfalk.

Duvhöken är en medelstor rovfågel där honan har ett vingspann på 108–120 cm jämfört med hanens vingspann på 90–105 cm.

Sparvhökshonan har ett vingspann på 67–80 cm, medan hanens ligger på 58–65 cm.

Hos båda arterna är honorna avsevärt större än hanarna, vilket är ganska ovanligt i djurriket.

Duvhöken är starkt bunden till skog. Helst äldre skog, och helst stora bestånd av gammal skog. Inte konstigt då att den nu klassas som NT – nära hotad.

Eftersom den helst både häckar och jagar i gammal, slutavverkningsmogen skog, är dess miljöer alltid mer eller mindre hotade. De behöver skog som är lagom tät – de inte är anpassade för att jaga i ungskogar, även om deras byten gärna rör sig där.

Sparvhöken är mer anpassningsbar, både vad gäller jakt och häckning och klassas fortfarande som livskraftig.

Det är alltid kluvet med rovdjuren. Jag älskar dem lika mycket som växtätarna, och när jag missunnar dem mat så missunnar jag dem livet. Än så länge vet jag inte hur jag låter bli att rädda någon från att bli dödad om jag kan. Och jag blir alltid ledsen när jag inte hinner.

Det är inte alltid lätt att avgöra om det är en duvhök eller en sparvhök mitt i stundens hetta. Duvhöken är större, men sparvhökens hona kan nå storlek av en duvhökshane. Och sparvhöken tar fåglar som är lika stora som den, så förutom småfåglar (en fröautomat är en utfodringsplats även för den) så tar den nötskrikor och hackspettar – och skator.

Förra sommaren var jag så knäckt av all död att när jag genom fönstret såg hur en av våra skator blev jagad av en hök sprang jag ut och dök in i schersminbusken där de åkt ner. Jag var så arg. Höken hade tappat greppet om skatan som hamnat några kvistar nedanför den. Inte förrän jag nästan var nära nog nå dem flög höken iväg. Skatan klarade sig oskadd.

Sedan dess har jag skällt på den flera gånger när den visat sig här. Jaga någon annanstans!

Orättvist kanske, men det är väl så vi flockdjur fungerar: den egna flocken är viktigast.

Ekorrar tar de båda två. För några veckor sedan såg jag det hända. Bra jobbat, höken! Jag är så ledsen, ekorren. Sedan den gången en hel ekorrekull klättrade upp på mina ben blöder mitt hjärta lite extra för dem. Några veckor senare var de döda allihop. Ekorrar dör jämt.

Ankor däremot är det övervägande duvhöken som tar. Några veckor innan ekorrerovet skrämde jag bort en från sitt byte – en anka jag kände. Men priset för en tamfågel att få leva ett bra liv där de kan gå runt under bar himmel är att det kanske blir kort.

Vad skulle du välja? Många, långa år instängd och berövad allt som är ett liv, eller ett rikt liv som blir kort?

Efter nyår kliver jag in i Instagramvärlden igen, för sista Norvalabokens skull.

Ni kråkpostprenumeranter förblir mina VIP-medlemmar och får första tjing och exklusiva erbjudanden. Om ni vill följa mig på Instagram heter jag @frida.hallberg.forfattare

Till dess önskar jag er en fin midvinter och hoppfull solvända.

Flyg väl!

/Frida