Kråkpost i november!

Har ni plockat tranbär någon gång?
En dag med det bästa av höstväder – solsken och frost – tog jag mig upp till myren och plockade de röda myrbären. De mognade sent i år jämfört med ifjol, men fanns i samma rikliga mängd. Lite som med svamp kan det först vara svårt att få syn på dem, och så plötsligt, när ögonen hittat rätt inställning, framträder de som pärlband i den mjuka, blöta vitmossan. Sedan får man smyga sig fram; akta sig för att inte trampa på dem och jag försöker att inte kliva runt för mycket; varje steg i det mjuka lämnar så stora spår och det blir tydligt att jag stör. Så det blir lite myr-akrobatik.

Att se.
När jag smyger runt där på myren och försöker ställa in skärpan i rätt läge tänker jag som så ofta på perception. Ofta upplever jag det som om saker och ting finns i olika skikt. Redan som barn blev jag medveten om de där skikten.

Det tror jag när jag ser det, säger de flesta. Ett problem med det hållningssättet är att när vi ser något vi inte förstår fyller vår eminenta hjärna i med något vi kan hantera. Om jag förstått den psykologi och hjärnforskning jag tagit del av rätt. Våra hjärnor vill helst av allt spara på sina krafter (för att kroppen och flocken ska överleva) och att försöka få grepp om någonting ogreppbart väljer den gärna bort.

Man säger att man helst som barn ska smaka så många olika födoämnen som möjligt så att kroppen kan hantera dem senare. Det borde gälla upplevelse också. Vi får lära oss vad som är sant av de vuxna omkring oss. När den verkligheten etablerat sig har vi svårt att ta in något som inte stämmer överens med den. Så som kroppen kan avvisa främmande ämnen avfärdar hjärnan för den underliga ting.

Ibland behöver vi få hjälp med att se något vi inte förväntar oss eller ens har en aning om att det kan finnas. Eller med att ens tänka tanken att något vi anser overkligt kan existera alls.

Och där är fantastik ett fantastiskt redskap. När vi kliver in i en fantasybok förväntar vi oss något annat; vi beträder världen med öppna ögon, villiga att se fler skikt, utmanas i verklighetsuppfattningar.

Även om du bara läser om magi för att fly vardagen tror jag att gränsen av vad du tror är möjligt mjukas upp mer än om du bara läser realism.

Precis som i fantasyböcker behöver vi rädda världen. Kapitalismen kan inte rädda oss från kapitalismen, så vi behöver någonting som blöter upp dess kartong och får pappskikten att lösas upp och falla isär.

Om jag blir trött på att ifrågasätta allt hela tiden?
Absolut! Så jag fortsätter bara lite milt här nu innan jag kritiserar de två heligaste tingen, i alla fall där jag bor: jakt och skogs(miss)bruk.

På gång

Mitt manus till sista boken i Norvalaserien är som sagt hos testläsare och jag ser en färdig bok vid horisonten. Men för att andra också ska se den behöver jag ett skyltfönster, vilket betyder att jag kanske borde bli aktiv på till exempel Instagram igen.

Det har varit skönt att inte vara där och jag saknar det fortfarande inte. Jag mår bättre utan det. Därför behöver jag hitta en form där jag kan använda det utan att dra på mig de negativa effekterna av mer skärmtid.

Tar tacksamt emot tips!

När jag startade mitt konto där hade jag även med slöjden. Sedan tänkte jag att det var bättre att fokusera på böckerna. Som jag nämnt tidigare så får slöjden ta mer plats igen. Funderar på att ha en Etsy-butik. Tyvärr är det ju där som överallt annars: man försvinner. Jag skulle behöva ett skyltfönster även för den i så fall. Så kanske på Instagram? Skulle behöva presentera slöjden på engelska … Och så länge mina böcker bara finns på svenska håller jag författarkontot på svenska. Så ett nytt separat konto?

Problemet med nätnärvaro är att det kräver så mycket just närvaro där – på skärmen. Och jag vill ju bara vara någon annanstans än vid en skärm.
Har kanske även du funderat på liknande saker? Har du kommit fram till något? Hör gärna av dig ifall du vill dela med dig.

Tips

Ekologiskt fågelfrö
Flera gånger har jag hört eller läst om varningar för kommersiellt fågelfrö. De är så hårdbesprutade att de gör mer skada är nytta. De skulle aldrig få säljas som människomat.

Varför matar vi fåglarna? Till stor del är det för vårt eget nöjes skull; det är fantastiskt att betrakta dem vid mataren och se vilka som är kvar över vintern, om de är många av en viss sort och om de ovanliga kanske kommer tillbaka i år. Det hjälper dem förstås när det är kallt, allrahelst om det är väldigt kallt väldigt länge, men stannfåglarna vet hur de hittar mat i skogen.
Hur som helst känns det bra och när jag kikar på dem känns det ännu bättre när jag vet att de får bra mat – utan gift.

Därför tipsar jag om Slåttergubbens ekologiska fågelfrö.

Hittills i år har vi haft besök av svartmes, talgoxe, blåmes, nötväcka, talltita, grönfink, steglits, pilfink, bergfink, nötskrika och större hackspett. Hoppas att vi snart får se herr och fru dom, grön- och gråsiskor och kanske gråspett. Rackarskatorna smyger väl dit ibland, men är lite för vaksamma och kollar om jag sitter innanför och skriver först. Och för att locka dit kråkorna krävs mer än frön!
För sparvhöken räcker det med solrosfrön, även om det inte är dem den är ute efter … Det var länge sedan vi såg den. Kanske tycker den att det är bäst att hålla sig undan torpet där galningen bor som kastar sig efter den in i schersminbusken för att rädda en skata.

Månadens art

Älg Alces alces

Skogens konung!
Eller drottning, som på bilden.
Denna nationalsymbol för Sverige står nu på tröskeln till rödlistan av hotade arter.

Alla känner till älgen, vårt största klövdjur och största vilda djur. Året jag föddes var stammen som störst och som barn såg jag dem ofta. Nu är det väldigt långt emellan, trots allt tid jag tillbringar i skogen.

Älgen vandrade in i Skandinavien när inlandsisen drog sig tillbaka för omkring 10 000 år sedan. Vi var nära att utrota den på 1800-talet och fridlyste den.
Älgar lever generellt sett ensamma, förutom hondjur med kalvar. På vintern kan de samlas i lösa grupper.
De är enorma djur. Siffror enligt Artfakta: Kroppen är 240–290 cm lång, svansen 4–5 cm, mankhöjd 140–220 cm. Vikt: 200–700 kg, tjurar är betydligt tyngre än kor.

Det är flera år sedan jag fick mer än en skymt av en älg. Sist var jag och Pila uppe på Offerbergets topp. När vi var på väg att gå hemåt vädrade hon åt motsatt riktning så vi smög ditåt istället. Snart fick vi syn på en älgko som stod och betade. Vi satte oss på ett stenblock och iakttog henne tills hon gick vidare in bland granarna. Hon upptäckte oss aldrig.

Sedan dess har jag bara sett älgar från bilen. Ser jag spår efter dem säger jag det inte till någon förrän långt senare, för det finns alltid någon som skjuter de vilda.

I min bokserie om Norvala blir häxorna valda av ett djur och får del av deras styrkor och även hjälp av dem om de har möjlighet. I andra boken, Vald av Solen, blir huvudkaraktären vald av älgar redan som barn.

Under arbetet med den boken åkte jag faktiskt till en älgpark i Jämtland.
Jag fick en känsla av att vara nära dem, iaktta dem och ana deras personligheter, höra deras småprat och röra vid deras feta päls. Matriarken var mäktig – lugn, stark och trygg.

Jag kände igen deras släktskap med mina klövdjur, fåren, vilket gjorde det lättare att skriva om dem. För någon som inte känner några får är det kanske inte lätt att se likheten, men den finns där. Det är svårt att sätta fingret på vad det är utöver fotformen, idisslandet och fetpälsen. Kanske skulle jag kunna det om jag fick möjlighet att umgås med älgar. Vilda djur i hägn är inte min grej, även jag upplevde att dessa hade det bra för att vara i en djurpark.

Jag undrar vad de skulle välja om de fick: ett långt liv instängd eller ett kortare liv i frihet. Nu är i och för sig ett liv i park ingen garanti för ett långt liv; de gallrar ”överflödet” även där.

Älgar få mig ofrånkomligt att tänka på vår relation till världen. Det är verkligen en art som vi anser oss äga. Ingen höjer ögonbrynen när vi bestämmer hur många som ska få leva, eller tar oss friheten att definiera dem som orsaken till problem för oss.

Vi skjuter ca 90 000 älgar varje år, samt kör ihjäl 4 500–5 000 av dem. Ändå har vi mage att påstå att det är de som orsakar skador.

Vi drar vägar som hugger av deras vandringsleder; när de fortsätter att gå där är det deras fel att de blir påkörda och orsakar skador – på människor. Trots att det oftast är de som dör.

De föredrar att äta asp, ek, rönn och sälg. Först efter det väljer de tall. Men vi vill ha ”skogar” med bara en sorts träd, och finns bara tall så äter älgen tall – och orsakar ”viltskador”. Till den milda grad att älgen kanske hamnar på rödlistan som nära hotad för att vi dödar dem i monokulturens namn.

En skog är inte en samling träd – den är en hel värld. En värld som älgen är en del av. Om nu skogens egen konung själv orsakar skador för bolagen för hundratals miljoner kronor varje år är det något som inte stämmer. Vilken kung skulle göra så mot sitt eget rike? Kan det vara så att det inte är skog längre? Borde vi sluta kalla trädodlingar för skog?

Vad vore Sverige utan skog och älg? Ett land med identitetskris?

Vi har jagat älg i urminnes tider!
Ja, det har vi. Men vi har aldrig varit så här många och aldrig förstört deras livsmiljö i den utsträckning vi gör nu.

Det är väl vi som orsakar viltskador? Vi – den enda art som skadar det vilda.

Jag hoppas att jag inte gjort dig nedslagen. Det är inte lätt att älska skogen och djuren i den tid vi lever. Om man tittar förbi det man ser vid en första anblick följer det alltid ett men. Och har man väl börjat kika vidare är det svårt att blunda igen.

Därför önskar jag er mod och styrka!

Själv önskar jag mig kallgrader och frost; en lite torrare kyla som ger kärnis och tjäle. Efter det, framåt solvändan, kan snön få komma.

Njut av mörkertiden!

Flyg väl/Frida