Kråkpost i oktober!

Hemkommen från Göteborg med en släng av mässpesten; växthuset står tömt och köket är fullt av gröna tomater; tjockskalade vintersquashar och mogna frögurkor trängs med krukväxtsskott jag inte hunnit sätta om; ringblommor och eterneller ligger framme och torkar tills jag kommit på var jag ska göra av dem. Än så länge har frosten varit mild – den förväxta salladen, gurkörten och havet av ringblommor står fortfarande starka. Ett tag till tänker jag täcka över den sista mangolden, spetskålen och de sena bondbönorna (de som skatorna inte drog upp). Men snart är det bara trattkantarellerna och grönkålen som fortfarande går att skörda färska. Och tranbären. De mognade senare i år. Så fort mässpesten ger med sig ska jag ta mig till myren och plocka.

Djuren – som alltid är det de som räddar mig.
Bokmässan i Göteborg är enorm. Hallarna är alldeles för stora, människorna alltför många, ljudnivån ohanterligt hög. Redan första dagen tvivlade jag på att jag skulle klara av att vara där i år. Då gick jag ut för att få lite luft. Och där var de – fåglarna. Efter en kvart med dem kändes allt lättare.Stadsfåglar tillhör en helt annan kultur än de vilda som lever här. Vi behöver inte känna varandra innan de kommer fram och ser om jag har något att erbjuda dem. Och det har jag ju. Vid första mötet fick de tre fjärdedelar av en dadel- och cashewbar. Sen gick jag till dem varje dag med nötter.
Flest var duvorna. Vilket var väldigt bra research för mig då sista Norvalaboken är full av dem. Det tar inte lång tid innan de sätter sig på handen – så länge det finns något gott i den.
Kajorna är mer avvaktande, men riktigt skickliga på att fånga nötter i luften.
Kråkorna är ännu mer avvaktande, men duktiga på att ta lyra.
Änderna står och trugar från marken alldeles nära, och tar hela fingret om de får chansen.

Mässan är inte enbart utmattande – det finns så många fina människor jag bara träffar just där. Men är ens hjärna filterlös och utmattad redan innan är sammanhanget och miljön inte optimal. Så nästa år ska jag inte åka dit. Det beslutet känns bra.

Här sitter jag på serie- och fantastikscenen tillsammans med Marija Fischer Odén och Elisabeth Berglund där vi pratar om huruvida fantasy kan rädda världen. Vilket vi alla är övertygade om att den kan.

På gång

Manuset till sista Norvalaboken är hos testläsare. Det blir spännande att se vad de säger. Andras ögon på ens text är oumbärligt. Första gången kan det kännas otäckt, men efter x antal skrivna manus kräver jag och längtar efter det. Det blir som att sätta på sig någon annans glasögon när man stirrat sig blind.

Jag låter slöjden ta mer plats nu; har gjort det alltmer hela året. Att forma med händerna är lika viktigt som att forma med sinnet. Skrivandet mår bra av att vävas tillsammans med annat skapande. Det kommer ur samma källa, men använder olika verktyg. Och precis som med skrivandet utvecklas vi i alla konstformer även när vi inte utför dem. Så upplever i alla fall jag det. För att livet händer och pågår. Vår blick förändras och vi ser oss själva och världen omkring oss annorlunda i olika delar av livet. Våra praktiska förmågor behöver övning för att bli bra, förstås, men likväl utvecklas vi även i träda. Precis som jorden. Låt oss vila och livet spirar.

Tips

Svensk fantastik
Årets bokskörd från mässan. Jag har förstås inte läst dem än, men jag tror att de är bra!

Stjärnekronan av Elisabeth Berglund. Vi träffades första gången på medeltidsveckan i Visby för några år sedan. Det här är tredje delen i serien om De tio världarna, vars första del vann Selmapriset. Hon är en positiv kraft i fantastiksverige. Läs mer om hennes böcker här: Possibilia 

Kugghjulssjälar av Sofia Jeppsson. Vi har följt varandra på Instagram ett bra tag (även om jag inte är aktiv där nu) och träffades för första gången nu på mässan. Hon har just debuterat på ett nystartat förlag och fått flera recensioner i dagstidningarna, vilket är få författare förunnat. Läs mer om boken hos förlaget Lundberg&Lennse Det ska bli spännande att läsa – jag väntar mig något unikt!

Sandhäxan från Irj av Lupina Ojala. Hon var en som redan fanns där när jag klev in i fantastiksverige och som fortfarande finns kvar; en av grundpelarna för mig i den världen. Den här boken är den senaste delen i hennes serie (med fristående böcker) om Yddrios. Läs mer om hennes böcker och hennes förlag Cateloblepas 

Ditt tysta hjärta av Katarina Persson. En relativt ny och väldigt fin bekantskap i fantastiksverige. Följdes på Instagram och träffades på bokmässan. Nu har hon debuterat med en paranormal romance om vampyrer i Skottland. Hon debuterade även som kompositör förra året. Läs mer om henne här: Katarinaskriver

Månadens art

Nattskärra Caprimulgus europaeus

Vår katt Vimme tycker om att gå på tur. I år har det blivit många, och jag unnar honom den friheten. Men efter fyra nätter ger jag mig ut med pannlampan i mörkret – då ser jag honom lättare än på dagen.Den här gången träffade jag inte på Vimme, men en annan varelse med reflekterande ögon: nattskärran. Jag svängde in på en åkerväg och fick syn på en fågel på marken. Ögonen lyste mot mig och den lyfte. Jag stod en lång stund och iakttog dess jakt. Lika ljudlös som en uggla flög den med snabba, smidiga vändningar på långa vingar. Ett par gånger försvann den småpratande in i ett buskage för att sedan ge sig ut igen.Jag hade verkligen ingen aning om vad det var för sorts fågel.Väl hemma igen googlade jag och hittade genast nattskärran. Den är inte särskilt vanlig här; jag kan inte minnas att jag hört deras speciella sång (ni kan lyssna här hos Artfakta). Under dagarna ser vi den generellt aldrig – den är osynligare i solljus!Likt många nattaktiva djur har myter skapats kring fågeln. Eftersom de gärna jagar i beteshagar påstod man att de mjölkade getterna. Det var populärt att skylla på någon när mjölkdjuren gick i sin; var det inte mjölkharen – en bjära skickad av en häxa (vanligtvis en vanlig grannkvinna) – så kunde det vara nattskärran.
Den tillskrevs även förmågan att komma med en död närståendes ande.

Arten står som livskraftig, men som för många andra arter är våra förändrade landskap är ett hot mot den. De behöver glesa skogar, som tallmoar och betesmarker, stora gläntor, skogsbrynsvikar; miljöer som bland annat är gynnsamma för nattflygande insekter, vilka minskar. Den allmänna insektsminskningen påverkar förstås också.

Tro vad man vill om myter, men nattskärran är magisk. Att möta den var en magisk upplevelse. Och ja, Vimme kom hem på morgonen efteråt:

Och som vanligt: Efter att ha varit borta från flocken lite för länge (allt är för länge) har vi lite närhet att komma ikapp med.

Jag önskar er en fin höst!

Flyg väl/Frida