Kråkpost maj!

Maj!

Månaden då allting händer på en gång.

Jag har hört de flesta återvändande fåglars rop och sång redan. Älskar när jag hör dem så ofta att jag kan urskilja individer i symfonin. Sent i går kväll blev jag fast på bron när en trast med alldeles särskild vacker drill sjöng i närheten. Jag kunde knappt slita mig. Har ni upplevt det – att någonting låter så vackert att det inte riktigt räcker att lyssna med öronen?

Några sångfåglar väntar jag fortfarande på. Som svarthättan, den hemliga lilla lövträdssångaren.

Har du någon fågelsång du tycker alldeles särskilt mycket om?

Våren började tidigt i år, så jag har hunnit med en hel del på gården och i odlingarna redan, vilket är bra. För snart är det dags för:

– –

Hälsinglands bokmässa 17/5

Det som har varit Bollnäs bokmässa har nu växt till att bli hela Hälsinglands och kommer att dyka upp på olika platser framöver. I år blir den på Kulturhuset Glada Hudik.

https://www.hudiksvall.se/Sidor/Uppleva-och-gora/Bibliotek/Evenemang-pa-biblioteken/Halsinglands-bokmassa-2025.html

— —

Leksands medeltidsmarknad 29/5–1/6

Där kommer jag att stå tillsammans med Annah Nozlin. https://nozlin.se/ Det blir fjärde året för mig, medan Annah troligen har tappat räkningen. Det är en trevlig marknad där du hittar hantverk, tornerspel, mat – och böcker. Vi hoppas på lagom väder och att antalet medeltidsklädda är fler än de andra. Kommer du dit? Och i så fall: passar du på att kliva i din sagoutstyrsel? För allt återskapande av medeltiden är väl en saga ändå?

https://leksandsmedeltid.se

Författandet

Jag har skrivit klart råmanuset till sista boken i Norvalaserien. Det ligger och vilar nu medan jag jobbar med andras texter och laddar för att dyka in i utmaningen att knyta ihop berättelsen om mina häxor och rebeller och deras kamp för Skogen.

Hur ofta önskar jag inte att den magiska kraften kunde vakna lika stark här i verkligheten som i Norvala, och rädda det lilla som finns kvar att rädda av våra skogar?

Det är väl en del av tjusningen med fantastik – att få föreställa sig hur vi kan rädda världen. En vacker dag kanske en författare kommer på en lösning som faktiskt går att tillämpa på vår värld. Jag hoppas det!

Tips!

Nyligen läste jag The First Bright Thing av J R Dawson.

En resande cirkus 1926 i Amerika, som är en fristad för några av de människor som plötsligt fick någon magisk förmåga efter ett mystiskt ljussken som dök upp under första världskriget. De kallas sparks. På cirkusen vi får följa samlas de som vill väl. Men det är långt ifrån alla sparks som går den vägen.

Boken är karaktärs- och relationsdriven och har den sortens lågmälda spänning som jag tycker om. Mycket står på spel, men vi slipper slutstrid med eldklot.

En bok som jag saknade när den tog slut – det händer inte särskilt ofta för mig.

Månadens art:

Gråkråka (Corvus cornix)

Min favoritfågel. Mytomspunna, vackra, starka, intelligenta problemlösare.

Kråkor är väldigt uppmärksamma och vaksamma – skygga rentutav, även om det är svårt att tro det när man träffar dem i städer. Här ute är det påtagligt. Vi ser och hör dem, men att komma nära är svårt.

Och de minns. När jag var barn kom farmor och farfars hund Pilko gående med en kråkunge i munnen. Den levde och vi tog hem den. Tyvärr dog den väldigt snart; troligen hade den inre skador. Jag gick upp i skogen åt det håll Pilko kommit ifrån och hittade flera döda ungar nedanför ett träd. Kråkorna måste ha blivit attackerade av någon. En mård? Rovfågel?

Nu äger jag den skogen och önskar innerligt att de vill häcka där igen. Snart är det den enda delen av skogen som fortfarande har äldre träd här i kring; det borde vara en attraktiv plats. Men under mina snart elva år på torpet gör kråkorna inte mer än korta besök.

Kråkor kan bli tjugo år gamla. Det här inträffade för över trettio år sedan, så det är ingen levande fågel som minns vad som hände. Grejen är att de berättar för varandra. Kan varningen om den platsen och vad som hände där fortfarande finnas kvar i deras berättelser?

Jag hoppas att de tar mod till sig och bryter den traditionen. Hundra meter bort häckar en kråkfamilj år efter år, och om jag förstår det rätt så tycker de om att hänga ihop; några ur de yngre generationerna väljer boplatser i närheten. Borde inte min skog vara lagom mycket i närheten? Jag fortsätter att hoppas på det i alla fall.

För även om vi ser kråkor överallt så har de hamnat på rödlistan som NT – nära hotad. Och även om vi fortfarande ser dem, så är de påtagligt färre. Det verkar inte finnas ett tydligt varför; det är svårt att tro att det inte är vårt fel, men det kan även ha att göra med att korparna blivit fler. De två arterna, lika som de är, drar sällan jämnt. Korpen är i alla fall inte rödlistad längre.

Har du någon spännande erfarenhet av kråkor? Berätta gärna.

Jag hoppas vi ses i Hudiksvall eller i Leksand!

Flyg väl/Frida